Att preppa för även det lilla

Jag är en aning sjuk idag, har varit risig hela helgen. Sådär halvsjuk, att jag har jobbat eftersom jag ändå kände mig hyfsat OK i morse, men är småkass igen nu på kvällen. Det föranleder att skriva ett kort inlägg om att preppa även för det lilla och vardagsnyttan med prepping.

Jag har hört folk ha åsikter om preppers, och inte bara positiva saker. Jag har blivit kallad trygghetsnarkoman på Twitter, och i olika sammanhang fått höra att preppers är knäppskallar som tror på jordens undergång i stället för att leva sina liv. Den inställningen köper jag absolut inte. De preppers jag känner är absolut inga knäppskallar, och jag skulle tro att de inte ser mig som en heller. Det är balanserade människor som funderat igenom sin beredskap för katastrofer.

Preppande är ju just det, en förberedelse för den där stora katastrofen som kan komma någon dag. Man är beredd på att försörja sig och familjen med mat och vatten, värme och ljus om det skulle behövas. Man har en plan. Jag har gått igenom delar av det där tidigare, och mer kommer så småningom. Men prepping är också ett sätt att förändra sitt liv och att vara beredd även på den lilla katastrofen.

Som prepper har man värktabletter hemma om man skulle bli bli sjuk och plåster och första förband om man skulle skada sig. Att det inte skulle finnas Ipren eller vad man nu föredrar i huset när det behövs är inte ett alternativ. Är man så sjuk att man inte alls orkar gå ut så finns det resurser hemma. Förrådet är fyllt, och man kan klara sig på det även i vardagen utan att behöva ta sig till affären när hela familjen är däckad av den där febern. Har man mycket månad kvar i slutet på pengarna någon gång, eller om man rent av blir utan inkomst en tid på grund av arbetslöshet, sjukdom eller annat, ja då finns också förrådet som en extra säkerhet. Maten är i alla fall ordnad och man har i det läget en sak mindre att oroa sig för.

Poängen är att det finns en stor nytta av prepping även i vardagen. Att styra upp sitt liv en aning och ta ansvar är bara positivt. Det behöver inte vara krig eller århundradets snöstorm för att man skall ha nytta av sin prepping.

Nästa gång någon gör sig lustig över preppers, så skall jag fråga dem om de behövde gå och handla sist de var sjuka, eller om de kunde ta det lugnt eftersom de redan hade vad de behövde hemma.

 

Att tänka igenom sin prepping

Jag skrev härom dagen om preppertänkande. Just att använda de där grå cellerna är en otroligt viktig del av prepping, och det här inlägget skall handla lite om mentala förberedelser och hur svårt det kan vara att agera i nödsituationer.

Soldater, poliser, brandmän och räddningspersonal som har till uppgift att rädda och skydda allas våra liv är tränade i den här sortens tänkande. Men vad består då det förberedda tänkandet av?

Det allra viktigaste är att ha bestämt sig för att lyckas med vad man ger sig in i. När det gäller prepping betyder det att det rätta att tänka är att ”jag skall överleva”. Man har bestämt sig för att inte tillhöra de som fryser ihjäl eller dör av svält om det värsta inträffar. Detta är viktigare än man kan tro. Den som överlever vill göra det, och den viljan är viktig, och den viljan kommer ofta på grund av att man söker svar på större frågor.

Jag vill överleva, för jag är en del av en fantastisk nation som heter Sverige. Sverige är nämligen ett land där jag får tycka vad jag vill, uttrycka mina tankar, ha vilken sexuell läggning jag vill och där politisk frihet och relativt välstånd råder. Den sortens samhälle är värt att försvara, och det är värt att överleva en eventuell katastrof i ett sådant samhälle. Vi är som svenskar otroligt lyckligt lottade jämfört med en fattig tiggare i Indien eller en förföljd homosexuell i Putins Ryssland.

Nästa sak är att lära sig att inte drabbas av panik när någonting händer. Panik gör en människa irrationell, en reaktion som är fullt naturlig på många sätt. Det är lätt att säga, och det är svårt att göra. Vanliga människor hamnar sällan i nödsituationer, men om man gör det så handlar det om att försöka behålla lugnet. Ta ett djupt andetag, undertryck panikkänslorna och fundera på hur du skall agera.

Den tredje delen är att agera rationellt. Har man tänkt igenom det här med nödsituationer och klarar av att behålla ett relativt lugn så är mycket vunnet. Då är det dags att börja agera. I en del situationer, de allra mest akuta, är regeln att det är bättre att agera än att inte agera alls, och ibland är det bättre att tänka efter och utveckla alternativa handlingsplaner i stället för att bara kasta sig in i ett agerande.

Jag hamnade i en situation för några månader sedan när jag hjälpte en gammal man som hade fallit och skadat sig. Han låg bakom en låst dörr och ropade på hjälp, och kunde inte öppna själv eftersom han var skadad. Jag ringde 112, och satt utanför dörren och höll igång kommunikationen med honom tills hjälp anlände från räddningstjänsten. Hela tiden vidareutvecklade jag alternativplaner. Om han hade slutat svara, så hade jag tagit mig in i lägenheten, om det så hade betytt att jag varit tvungen att slå in ett fönster och därmed tekniskt sett begå ett brott. Det bestämde jag mig för, och det slapp jag lyckligtvis göra, eftersom hjälp anlände. Då hjälpen dröjde var jag dock nära att ta till det alternativet.

Det är lätt att döma i efterhand. Det görs dagligen av journalister och tyckare när polis, ordningsvakter eller andra som skall skydda oss alla agerar i farliga situationer. När en polis tvingas att ta till sin yttersta befogenhet och öppnar eld med sitt tjänstevapen eller en ordningsvakt tvingas att ta till våld så ställer sig världen till doms över dem direkt, långt innan utredning skett och långt innan det faktiskt är avgjort vad som faktiskt har hänt.

Om jag hade pangat den där rutan för att rädda mannen, hade jag gjort rätt enligt den som bedömer situationen efteråt? Vad hade du tyckt? Framför allt, hur hade DU agerat i en VERKLIG nödsituation?

 

Tack och ett kort svar på kommentarer

Först och främst ett stort tack till alla som har kommit med så positiv feedback på Twitter och på andra sätt! Det värmer! Jag vill verkligen bidra med det jag lärt mig om detta, så att någon anser att de får till sig någon nyttig kunskap är trevligt.

Den som är uppmärksam har också sett att jag tillåter kommentarer på ”Om”-sidan, och man kan alltså kontakta mig via den. Skriv en giltig emailadress om du gör det, så kan jag maila tillbaka. Oförskämdheter, trollande och andra dumheter kommer inte att tolereras, och jag kommer inte att publicera din kommentar om du inte uttryckligen skriver att det är OK.

Jag fick en kommentar från en person som ansåg att jag begick ett misstag eftersom jag är ”halvöppen” med min prepping. Låt mig förtydliga ett par saker: De grannar som vet att jag preppar har själva förråd. De kollegor som vet att jag preppar har också förråd själva. Hemma stannar familjen max i ett 72 timmars krisscenario, vilket bör vara tillräckligt kort tid för att slippa horder av hungriga stadsbor. Efter de där 72 timmarna ger vi oss av till annan plats, långt ut på landsbygden någonstans i Sverige.