Om den icke-existerande systemkollapsen

Det är länge sedan jag skrev nånting här. Inte för att uppslag har saknats, men för att jag haft enormt mycket annat att göra sedan förra våren. Bland annat husköp, vedhuggning, fiske, bokskrivande och mitt dagliga jobb i mjukvaruindustrin har tagit en hel del tid. Jag har fått trappa ner på min forskning för att hinna med allting, och då fick även bloggandet stryka en del på foten. Man kan inte göra allt, och bor man på landet som jag gör numera, så tar även resor till och från jobbet en hel del tid.

Vad händer i preppingvärlden, då? Jo, glädjande nog har fler preppers börjat kommunicera på Twitter, och media uppmärksammar fenomenet mer och mer. Civil beredskap är inne, helt enkelt. Denna trend går att spåra i utvecklingen i vår omvärld och det faktum att svenskar tydligen är mindre curlade än man kan tro. Folk tar gärna tag i sin egen krisberedskap, och det är oerhört positivt.

Så till min huvudsakliga trendspaning idag, som föranledde detta inlägget: Ett ord som ofta upprepas i debatten är ”systemkollaps”. Det är ett oerhört allvarligt ord, om man tittar på vad det betyder. Om systemet kollapsar så är vi ju per definition i någon sorts SHTF-scenario där vår värld som vi känner den idag håller på att gå under. Men är vi då mitt i en systemkollaps?

Enligt min uppfattning, nej, det är vi absolut inte. Det finns fortfarande affärer att handla mat i, jobb att gå till, grundläggande trygghetssystem i det svenska samhället, vägar som fungerar och en massa annat som vi bara tar för givet. Jag håller helt med Fredrik Reinfeldt i hans tal härom dagen: Vi lever inte i kollapsens tid nu.

Det finns massor med fel, utmaningar och saker som behöver rättas till i vårt samhälle. Vi behöver integrera en massa nyanlända och hjälpa dem in i arbete och innanförskap, vi behöver förstärka landets totalförsvar (vilket inbegriper utöver det militära försvaret även civilt, ekonomiskt och psykologiskt försvar), vi behöver höja polisers, lärares och sjukvårdspersonals löner och förbättra deras arbetssituationer och vi har en bostads- och skuldbubbla som riskerar att bli en stor tyngd för ekonomi om ingenting görs åt den, för att ta ett par exempel.

Allt detta är enormt viktigt. Men vi är fortfarande inte mitt i en systemkollaps. Det finns vatten i kranen och el i eluttagen. Skolbarnen har skolor  att gå till, de är inte utbombade av fientligt flyg. Folket svälter inte. Stora delar av vår befolkning har inte flytt från landet på grund av förföljelser och krig. Så ser det ut, i de länder där människor lever under vad som verkligen kan beskrivas som systemkollaps.

Vi kan – och MÅSTE – göra mer, på många håll, för att göra samhället bättre och mer motståndskraftigt mot kris, krig och avbrott i mat- och elförsörjning. Men vi lever inte i ett kollapsat system. Jag köper inte den beskrivningen. Att påstå att det nu pågår en systemkollaps är att antingen en gigantisk överdrift, en brist på realistiskt synsätt på samhället eller ett tecken på en defaitistisk världsbild där ”allting redan är förlorat” på grund av de utmaningar man ser.

Jag funderar ofta på vem som tjänar på att beskriva läget som en systemkollaps. Det är en hel del ganska mörka krafter som använder det ordet för att förstärka sin syn på världen och för att skrämma andra till att hålla med dem om deras världsbild. I förlängningen handlar alltså mycket av snacket om systemkollapsen från den typen av källor om ren propaganda. De som viftar mest med armarna om ”kollapsen” vill väldigt ofta skrämma oss in i sin världsbild. Jag, i alla fall, går inte på det.

Jag har spanat in en annan trend på sistone. Rent anekdotiskt så ser jag att de som är mest alarmistiska kring den påstådda kollapsen av samhället dessutom gärna kritiserar oss som är preppers. Finns det ett samband? Är dessa personer i realiteten de verkliga foliehattarna, eller är det bara så enkelt att de som viftar med armarna och skriker om att det pågår en systemkollaps inser att de själva kanske inte klarar en vecka med stängda affärer och ingen el?
Annonser